Hatkärlek

IMG_0058

Hatkärlek till vårt uppkopplade samhälle

Just nu känner jag bara en motvilja mot att vara uppkopplad. Det absoluta nödvändigaste måste göras så klart och det går givetvis väldigt bra.

Livet har så mycket att erbjuda så jag vill inte ge mer än nödvändigt av mig själv till denna kalla tingest.

Höst och vinter då får denna manick en enorm kärlek av mig. Skapar då bokstäver med innehåll från alla möjliga håll.

Skön är känslan av att nu bara vara i tystnaden. Det behövs för att stanna av livet för en liten stund. Vila hakan i handen och låta underarmen bli som ett slags stöd mot bordskanten. Flumma bort och känna att det är detta som är livets finaste av tändande gnistor.

Hörde nyss sången från en svan som flög förbi vårt hus. Hörsel i behåll och det är lika med stor rikedom. Förresten alla sinnen fungerar bra till min stora lycka.

Stressnivån är åter på rätt nivå men personen ”jag” vill vila och vägrar följaktligen att låta tekniken ta över min kropp igen.

Om jag tänker efter så styrs våra kroppar enormt av hög teknologi. Från dataklockan på handleden till appen som mäter en hel del av en männsikas kropps signaler och så vidare.

Många personer har gåvan att se våra auror i olika av kulörta färger. Undra just hur mycket vi strålar ut av alla konstgjorda strålningar som vi dagligen tillför vår kropp? Nyttigt eller …

Ibland önskar jag att vi hade ransonering av elektriciteten så att alla fick lära sig hur skön världen utan ljud egentligen är. Barnen blir först helt komplexa men finner sig sen för att lära sig oprövade saker i tystnadens tystnad.

Ljudisolerat rum för tilltänkt teknik är det något att ta till? Kanske för att eventuellt kapa ned stressen och även för att måna om människans hälsa på ett lite bättre sätt.

Överallt där vi färdas idag når tekniken oss på både ett gott och ett ont sätt.

Ska vi behöva lagstifta för att införa fria zoner för elektriska uppkopplingar eller …

Framåtskridandet är ett måste men vi måste också ta och tänka till lite så att människan inte kortar ned sin livslängd, på tok alldeles i förtid.

 

Överhettad

IMG_0004

Hjärna på brännfart

Engagemang på nätet dränerar mig helt på krafter. En gång sönderstressad gör verkligen sitt till det hela. Ramlar alltid dit när allt ska dras runt som en slipsten. Läsa, kommentera och alltid vara påkopplad straffar mig till slut. Själva skrivandet är ett nöje. Nackdelen är att det ska det tackas, nigas och bockas hej vilt. Samma mejl ska åka fram och tillbaka flera gånger. Skriver jag bara för mig själv och är helt egocentrerad på egen text, då läses snart inte mina rader. Respons ger tillgång på ord. Nu har jag lagt locket på. Inga störande ljud eller annat som stör får förekomma. Total rekreation. Det gäller alla uppkopplingar via nätet. Måttet är rågat. Stressnivån ska sänkas rejält. Respekt för detta önskas hett/ kram

Ps Texten gäller för både Poeter och här inne i fall någon undrar

Del tre av Lars berättelse

IMG_0012

Berättelsen om Lars och pigan.

Lars berättade denna historia för mig när jag blev tillräckligt gammal för att förstå.

Vi hade en vacker piga i huset som hette Else-Marie. Hon var liten och nätt. Hennes ljusa hårsvall var inte bara tjockt utan det var också fyllt av tjocka fina korkskruvslockar. När Else-Marie tittade på någon med sina otroligt vackra och havsblåa ögon kände många sig fyllda av hoppfullhet.

Else-Marie såg väldigt skör ut men ack och ve vad alla bedrog sig.

Lars berättar att han som alla andra män kände sig attraherad av denna piga. Visste med sig att han med sitt utseende inte hade en chans att få henne men drömma kunde han få göra.

Pigan var inte alls ovan med karlar för det hade andra vuxna berättat om. De män som inte flirtade tillbaka blev fast för henne direkt. Else-Marie gjorde då allt för att få deras uppmärksamhet. Steg upp i sina rosa underbyxor och i sitt vita linne. Sa att hon trodde hon var ensam i köket och behövde därför inte kjol och blus.

Lars visste inte riktigt var han skulle titta när han steg upp ur sin bädd i kökssoffan som stod uppställd nedanför ett av fönstren i det stora köket. Han tog hastigt tag om sina kläder som låg på den röda hemmålade stolen invid den vita kökssoffan. Han slog ned blicken och skyndade sig fort ut ur köket. Drog fort på sig kläderna över sina underkläder i kallfarstun och gick sedan fort ut i den friska luften. Lars var röd i hela ansiktet.

Är det Else-Marie som retas igen skrattade pappa. Han kom just ut från sitt besök på utedasset. Passa dig för det fruntimret för har hon gett sig tusan på att ha något så ska hon ha det.  Ser hur olycklig du ser ut så jag och Annika ska ordna så att du får ligga inne i kammaren i stället. Nu på sommaren går det bra och det blir säkert skönt och svalt där.

Mamma Annika hade fixat och donat och gjort i ordning i kammaren så att Lars skulle få det bra. Lars kände det som att han var i himlen. Tänk att få sova ensam i ett eget rum. Ligga i egen säng med tagelmadrass, underlakan, örngott och överlakan. Allt i vitt med vackra virkade bårder på. Monogram var det också. AM läste han. Annika Mankell stod de initialerna för.

Lars drömde skönt denna första natt. Sängen var ljuvlig! Han kände inte ens när Else-Marie kröp ned i hans säng mot morgonsidan. Någon lekte med honom. Det var skönt och mycket skönt. Naturkraften hade svarat på inviten.  Naturligt gör han rytmiska rörelser. Drömmer han eller är han vaken? Han är vaken! Vad händer? Pigan sitter på honom. Vad gör de? Han stiger hastigt upp och Else-Marie ramlar av. Lars blir aldrig arg men nu blev han det. Han var så arg så att gudarna höll för öronen.

Mamma och pappa slet hastigt upp kammardörren och undrade vad som hade hänt? Else-Marie säger att Lars hade dragit upp henne från hennes bädd i köket flera gånger den sista tiden. Burit över henne till hans sängplats i köket och nu även till kammaren. Nu hade hon råkat i olycka och barnet var Lars.

Är detta sant frågar pappa Olle fast han vet att det är osanning. Nej, absolut inte mullrar Lars med sin basröst. De gjorde mig oduglig när jag kom i tonåren så några barn kan jag inte sätta till världen. Else-Marie står endast iklädd i sitt linne med bar underkropp bredvid Lars säng och är nu helt röd i ansiktet.

Olle skräder inte orden. Skyll dig kvinna! Hur kan du överhuvud taget skylla på Lars? Vår bästa och starkaste och ärligaste dräng. Jag har själv sett hur generad han är över dina trollkonster om att vinna hans uppmärksamhet. Hur många morgnar har inte Lars kommit ut hastigt på gården och varit röd från halsen upp till tinningen. Nej, det barnet har någon annan avlat som du själv nyss fick höra av Lars. Jag och min familj respekterar och litar på Lars och det fick vi återigen nya bevis på. Inte för att det behövs för renhårigare man än Lars får man leta efter.

Däremot var det ett hemskt rännande här på nätterna innan Lars flyttade in här. Jag har inte velat säga något men jag har sett hur ungsvennar flytt arla tidigt från vårt hus. Det är nog någon av dem som är far till ditt barn eller vad säger du själv om det?

Jag är känd för att vara hygglig och det ska jag vara nu också. Du Else-Marie ska genast packa ihop dina saker och flytta hem till min svåger som behöver hjälp i huset när min syster nyss har dött. Du får med dig ett brev där jag kommer att förklara allt. Där kommer du att få det bra och även ditt kommande barn. Är du bara ärlig och arbetsam så kommer detta bli räddningen för dig i framtiden.

Dessutom ska det byggas en drängstuga till sommaren och det får som vanligt Lars sköta om. Här ska inte rännas med falska anklagelser fortsättningsvis. Drängar ska bo för sig och likaså pigorna.

Lars berättade för mig att bättre gårdskarl än min pappa fick han leta efter. Visserligen var Olle svag efter drunkningstillbudet men hans hjärna var och blev knivskarp in i det sista.

Något som jag själv har lärt mig av mina föräldrar Annika och Olle är att ärlighet varar längst. Problem är till för att lösas på bästa sätt. Att skylla på andra är att häda. Arbetsam, ren, rak i rygg plus ärlighet, då kommer man långt i livet.

Else-Marie blev sedermera gift med morbror Kalle. De fick tre barn. Hennes son Artur adopterades av Kalle. Han hade varit barnlös i sitt första äktenskap med moster Ulla.

En tår av lycka rinner nedför min kind. Jag tittar på Lars och tänker att utseendet har du mot dig men ack vilken fin människa du är liksom min pappa. Jag saknar verkligen Lars och allt det han hann uppleva under vår tid hos oss.

Ja, det är en ren fröjd att få berätta allt detta om Lars. Det känns som att Lars finns vid min sida och säger vad jag ska berätta för er alla.

På en bondgård kan mycket hända. Var man dessutom så råstark som Lars var så finns det mycket kvar än att berätta om.

Ps Författaren (jag) fortsätter att ligga långt här inne på grund av mitt skrivande